Jag har haft förmånen att vara med i arbetet för en av arbetsgrupperna som jobbar med frågan om att förnya styrningen och organisationen av elitidrotten i Finland. Bakgrunden är att de senaste Olympiska spelen inte gick bra, och inte nog med det, trenden för Finland när det gäller framgång inom elitidrotten internationellt sluttar nedåt.
Det är mycket som diskuteras. Från grundläggande saker så som om det finns en entydig uppfattning om begreppet ”elitidrott”, till detaljer kring fördelning av resurser. Det är naturligtvis viktigt att veta vad man diskuterar, men jag tror att det finländarna i allmänhet förväntar sig av elitidrott i form av framgång är medaljplaceringar i Olympiska spel och mer kända världsmästerskap. Att vi klarar oss hyggligt i kärringkånk och mölkky räknas inte, även om det kan fungera som plåster på såren.
Det här löser man ändå inte med filosofi kring hur ”elitidrotten” definieras, men det sätter ändå fingret på en öm punkt. Ganska krasst kan man konstatera att ett land med ca 5 miljoner invånare, en mindre stad i större länder, naturligtvis har begränsat med tillgångar både gällande begåvade individer och ekonomiska och andra resurser att stöda idrottsutövare att nå den absoluta världstoppen.
Men säg att man tycker att målet, att vi skall kunna få ett visst antal medaljer på hög nivå är realistiskt även utanför en grupp mindre allmänna grenar, vad borde man då satsa på? Ja det är inte lätt att säga.
Den första fråga som jag tycker att skulle vara viktig är skillnaderna mellan lagsporter och individuella grenar. Gränsen är inte alltid heller glasklar, jag tänker t.ex på 4 x 100 meter stafett som ju utan tvivel är ett lag, men samtidigt läggs grunden främst genom att ha tillräckligt många goda sprinters. Bara för att nu ge ett banalt exempel.
Generellt kan man ändå säga att lagsporter tenderar kräva större resurser på flera olika sätt, men åtminstone så att man bör ha tillräckligt många goda personer som kan bilda ett lag. Men det är inte bara tillgången till toppidrottare som är alltså väldigt olika, kostnaderna varierar också. Sedan kan man också fundera kring vad som är tillräcklig framgång för folket. Det kan definieras som t.ex tre olympiska medaljer i klassiska grenar typ långdistanslöpning, spjut, stavhopp. Eller är man mer intresserad av nya yngre grenar? Alla individuella grenar är heller inte billiga, tvärt om, t.ex. ridsport hör till de dyraste. Så enkelt att lag är dyrare än individer är det inte heller. Kostnader för utövning har kartlagts i flera länder många gånger, och de varierar naturligtvis också pga av klimat och andra beskaffenheter. De högsta kostnaderna för oss torde vara i grenar som ishockey, ridsport och segling. De lägsta kostnaderna för grenar som bordtennis.
Nu handlar hela övningen om vilket statligt understöd som skall ges och hur det stödet skall organiseras och administreras. Det vill säga hur skall det finska folket få så mycket ”bang for the bucks” i satsade skattemedel.
Jag tycker att man oberoende av organisation och system skulle ha åtminstone två olika ”serier” för sina målsättningar inom elitidrotten, en för individuella grenar och andra för lag. Man kan säkert argumentera för och finfördela det mer. Till syvende och sist bör man ta ställning till om det är så att en del medaljer helt enkelt är för dyra för ett litet land som Finland att eftersträva. Poängen är att det system man bygge upp borde kunna ha kraften att göra dylika prioriteringar och helt enkelt konstatera att en del grenar tyvärr inte ingår i Finlands målsättningar. Det är en otacksam roll, den kan utlokaliseras till vår Olympiska kommitté eller en annan organisation inom idrotten, eller så hålls beslutande där pengarna finns, dvs på ministeriet.
Det här lyfter fram en fråga om politiskt beslutsfattande och ansvar. Själv företräder jag en syn som kopplar dessa nära varandra, det är för att både besluta om storleken på de skatter som staten uppbär och hur de skall användas som vi i val väljer beslutsfattande politiker. Att lyfta ut styrningen till olika ”odemokratiska ” expertorgan gör inte saken bättre, utan sämre.
Georg Henrik Wrede 