Kandidatlistorna inför kommunvalet, och utanför Helsingfors, även val av beslutsfattare i välfärdsområden har nyligen slagits fast. Det har givit diskussionen om ”kändisar” i val en aktualitet. Valdagen är i medlet av april för den som är intresserad.
Det är lätt att hålla med allt negativt som lyfts upp med att samma person sitter som beslutsfattare i riksdag, välfärdsområde och kommun. Då är väl de som ännu idag skulle täckas kombinera det med Europaparlamentet? Det handlar om helt uppenbara intressekonflikter, tiden räcker knappast till för att gå på alla möten. Inte heller för att sätta sig in i ärenden. Därtill kan mann säga att det urholkar demokratin, med en maktkoncentration hos färre personer.
Försvarare säger att uppdragen kan stöda varandra. Det ligger en viss sanning i det. Heldags, professionella, politiker har en vana av att läsa föredragningslistor och förhandla. Samma problem kommer ofta upp i lite olika skepnader på de olika nivåerna i de samhälleliga systemen, kunskaper och etablerade nätverk och kontakter kan stöda varandra. Trots dessa argument för, blir en avvägning av helheten ändå negativ. Det är inte bra med att samma personer sitter på så många pallar.
Varför har vi då ett system som är dåligt och varför stället partierna (ofta efter mer eller mindre hårda påtryckningar på personerna i fråga) upp sina rikspolitiker i lokal- och områdesval? Varför röstar folk på kandidater som de rimligtvis inser kommer att ha intressekonflikter i sina uppdrag?
Huvudansvaret ligger hos politikerna och partierna. Vill man ändra lagstiftningen så att möjligheten att sitta på samtidiga uppdrag begränsas, så är det riksdagen som på förslag av regeringen kan fatta beslut om det här. Helt tar det inte bort möjligheten att kandidera trots annat uppdrag, man bör avgörs från vilket uppdrag man måste avgå. Det rimliga är att man behåller det man senast blivit vald till och tvingas avgå från de man hade tidigare. Det minskar säkert de avlönade heldagspolitikernas intresse av att ställa upp i val där ersättningen för att gå på möten och ta emot återkoppling från glada och nöjda invånare/medborgare är förhållandevis litet.
Sedan handlar hela frågan ändå om en betydligt djupare reform. Orsaken till ”kändisar” i val är valsystemet, dvs att vi röstar på individer, inte t.ex. ”listor” som i Sverige. Att begränsa sittande på flera samtidiga pallar skulle antagligen innebära att man bör frångå dagens personfixerade val.
För att bli vald idag skall man vara känd. Vem röstar på en person som inte alls är känd? Speciellt då det är EN kandidat vars nummer man skall pränta ned i valbåset?
Att lägga ansvaret på väljare är inte helt fel. Ett känt cyniskt citat lyder att ”demokrati är ett system där vanligt folk vet vad de vill, och förtjänar att få sin vilja uppfylld, hårt och skoningslöst.” Ser man på utgången av de senaste valen av president och kongressen i USA, och den framfart den nya administrationen haft under sina första veckor, så finns det mycket som talar för att det ligger något i citatet. Sanningen är ändå att en mycket liten del av befolkningen är politiknördar som orkar följa med och orientera sig i det politiska kontinuerligt.
Hur och om man alls röstar påverkas av en massa faktorer, från registrering, tid, tillgänglighet osv till vad man de facto skall ta ställning till. Hos oss har vi som sagt personval. Det kärver att kandidaterna är kända, helst både till namn och så sina åsikter i centrala frågor. Tonvikten ligger ändå på det förra, vad som på engelska brukar kallad ”name recognition” en del säger ”brand”.
Trots sociala medias frammarsch är det de traditionella medierna som fungerar som portvakter för vem som har ”name recognition”. Att skriva mycket på X, (fd Twitter) som ju är en av de främsta källorna för de traditionella mediernas nyhetsredaktioner, är viktigt. Men alla som berättar om sig på sociala media citeras ändå inte i traditionella media. Det görs ett val någonstans. Sedan kan hugade kandidater också betala för synlighet genom valreklam. Ett valsystem med en massa personkandidater, som tävlar inte enbart mellan, utan också inom partier innebär fler reklamer. Alltså högre intäkter för den som har konsumenter (läsare – lyssnare – tittare) att sälja.
Då man frågar sig varför något inte ändras är allmän regel att en se på vem som har nytta av det rådande. Det är åtminstone de traditionella medierna och de etablerade rikspolitikerna som nubdrar nytta av dagens system. De här två lever också i ett symbiotiskt förhållande. Att det är här som skon klämmer antyds väl klarast och tydligast av att den här aspekten inte alls tas upp av traditionella media, som nog annars kan drista sig till att skriva om de negativa aspekterna av valsystemet. Det är ju klädsamt för trovärdigheten att så där smått kritisera beslutsfattare. Att man sedan lämnar analysen halvvägs, och långt före man når sitt egenintresse , dvs reklamintäkter, eller goodwill hos politiker som beslutar om finansieringen av verksamheten i riksdagen, är något som kanske bara råkar sig. Jag antar att man måste hålla det kort, intresset hos läsare är ju begränsat, på samma sätt som utrymmnet på internet i dagens digitala värld.
Georg Henrik Wrede 