Vem är inte för ”free speech”- yttrandefrihet. Man kunde tänka sig att European Broadcasting Union (EBU) som nog kan betraktas som världens ledande allians av public service media (i Finland YLE) skulle höra till de som starkast försvarar yttrandefrihet. Men så är det ju inte.
Det är väl egentligen helt tvärt om när man närmare ser på EBU. Under de senaste dagarna har man kunnat läsa hur EBU vill censurera tre av bidragen i Eurovisionen som ju arrangeras av EBU. Malta får inte säga ”kant” dvs sång på maltesiska, KAJ får inte säga ”Perkele” och Erika Vikman skall helst inte alls uppträda.
Det finns många skäl att kontinuerligt tänka på vad det betyder och hur denna yttrandefrihet ser ut på olika håll i världen. Sanningen är att yttrandefrihet som begrepp ofta är lika luddigt som alla andra slagord som slängs omkring. Numera är demokratiska folkrepubliker inte like vanliga i Europa som de var direkt efter andra världskriget, med Rysslands, eller som landet då kallades, Sovjets goda minne. Var och en visste att det var skillnad mellan västerländska demokratier och östeuropeiska demokratier. Därtill då gråskala med Finland och begreppet ”finlandisering” som ett av de bästa exemplen.
Det som ofta glöms i dagens globala diskussion är just skillnaden i utgångspunkter för yttrandefrihet. Det är främst det första tillägget i USA konstitutionen som färgar av sig på andra håll. First amendment godkänndes den 15.12.1791 och utgör en del av ”Bill of rights” i USA , och uttryckligen i USA. Om man tänker på det historiska sammanhanget är det alltså ett tillägg till konstitutionen med avsikt att starkt begränsa statens möjligheter att styra över vad som får och som inte får sägas.
Amerikanerna, i upplysningens anda, visste att människor har begränsade uppfattningar om saker och ting. Vårt kunnande är något som ständigt utökas. Därför får inte diskussion censureras, inte av staten, inte av kyrkor, inte av någon. Amerikanerna hade bittra erfarenheter från hur det kunde vara i de forna hemländer, i Europa.
För oss i Finland, eller östra delen av Sverige då det begav sig, kom de första delarna av yttrandefriheten tidigt i europeiskt perspektiv. I Sverige infördes tryckfriheten genom 1766 års tryckfrihetsordning. I Frankrike slogs principen om tryckfrihet fast i rättighetsförklaringen under den Franska revolutionen 1789.
Yttrandefrihet är idag en del av de viktigaste, om inte det viktigaste elementet för att bevara västerländska demokratier. Därför är det speciellt sorgligt, även om inte alls oväntat, att se public service media gå i bräschen för censur. Låt vara att det säkert motiveras med att det bara är underhållning som skall vara ”familjevänlig”. I det medielandskap vi fått efter internets, och speciellt en del sociala media, som inte längre styrs av statliga monopol och har ett friare klimat uppstått. Public service media monopolen, ”den fjärde statsmakten” som de med rätta kallas, är trängda och har långt förlorat greppet om vad som är relevanta nyheter och kämpar nu med andra gamla medier i ”fake news” serien.
Strategin för att på något sätt hålla sig relevanta tycks långt gå ut på att servera upplevelser, känslor, kopplade till underhållning, kan vara större spektakel som Eurovisionen, Olympiska spel, eller mer nära som att knyppla med något i Strömsö. Underhållningen har mao blivit en av huvudpunkterna om inte huvudprodukten för public service media. Då public service ägnar sig åt censur för sin huvudprodukt behöver man inte fundera länge över vad inställningen till censur och yttrandefrihet är för de mindre prioriterade produkterna så som ”fake news”.
Georg Henrik Wrede 