Jag råkade få ögonen på en artikel i en papperstidning som var intressant. Innan du nu hoppar av glädje, så låt mig precisera det var en recension på kultursidan i det som på helsingforsiska kallad ”Tidningen” . Det är ju sällan som nyheter idag är annat än svammel som nödtorftigt skall motivera den påhittade klickrubriken.
Nu var det ju inte en regelrätt nyhetsartikel, utan frågan om en recension på kultursidan. En specialitet inom nyheterna, kan man säga, som förpassas till en egen avdelning, med en mindre läsekrets. Kultursidorna i nästan alla tryckta medier, kanske undantaget Svenska Dagbladet, har ju under de senaste åren varit en märkvärdig soppa av wokeism, vilket verkar ha gjort att läsekretsen blivit ännu mindre än vad den var tidigare.
Men tillbaka till recensionen. I den fanns en mening jag tyckte var bra. Jo det är på den nivån som jag mäter finlandssvenska medier. En artikel är kvalificerar som värd nämna i positiva ordalag om den har EN mening som jag finner intressant. Det är visserligen sällan fallet. Denna gång hade recensenten Janne Strang själv formulerat sig bra, eller eventuellt översatt en mening ur boken ”Mitä some meille tekee” av Suvi Uski som han recenserade.
”Etablerade, faktabaserade nyhetsmedier, behöver tona ner de hyperdramatiska klickrubrikerna, ta sitt uppdrag på allvar och åter inta sin plats i demokratins och bildningen tjänst.” Det var en bra mening, med ett gott råd, och en bra handlingsplan eller skulle man säga policy.
Det finns mycket som talar för att nyhetsmedier skulle kunna ha ett relevant uppdrag i demokratins och bildningen tjänst. Man kan till och med säga att det ännu finns folk som är så gamla att det kommer ihåg en tid då det var på det sättet. Den gruppen karaktäriseras främst av att idag vara pensionärer och troligen också av att de har en fortlöpande prenumeration som automatiskt debiteras från.
Nå sedan inser ju skribenten strax att det som föreslås är orealistisk. I följande stycke återgår han till verkligheten. ”Men är nyhetsmedierna ens längre kapabla? Är det någon som minns hur man gör pengar av trovärdighet, utan upphausade låtsasskandaler eller vilseledande skrämselrubriker?”
Fråga är retorisk till sin natur. Vi vet alla att svaret är nej. Att vrida tillbaka klockan för de ovan titulerade ”faktabaserade nyhetsmedierna”, eller som president Trump väljer att kalla dem ”fake news ”, så att de skulle ägna sig åt annat än låtsasskandaler och vilseledande rubriker är nog länge sedan oåterkalleligt förbi.
Det paradoxala är att den som söker mer tillförlitliga källor och nyheter bör söka fram dem på annat sätt. Därför det som sociala media ändå har en viss roll idag. Detta gäller att hitta olika podcasts och bloggar. Var hittar man sådana? De finns nog där någonstans i cyberrymden, men ofta gäller det att hitta dem i de sociala medierna, där de försöker göra sig synliga bland all reklam och annat skräp. Det är naturligtvis också ett val. Visserligen finns det olika slag av sociala media, alla är inte kontrollerade av amerikanska oligarker, envåldshärskare eller kommunistiska partier. Tyvärr tenderar ändå dylik alternativ att vara tämligen små, med förhållandevis få medverkande och alldeles dödstråkiga. Dvs de har inte heller hittat på hur man kan göra pengar på trovärdighet.
Den tråkiga slutsatsen verkar vara att trovärdighet visserligen är något en del av mänskligheten är intresserad av, men inte till den grad att det går att få ihop ett levebröd på aktiviteter kopplade till sådant.
Georg Henrik Wrede 