Jag skrev nyss om Europeiska alternativ till appar från USA. För att lite balansera bilden, allt är ju inte super i EU. Det finns mycket man kan se som positivt i USA.
Jag har främst en mer grundläggande invändning när det gäller hur EU fungerar, eller skall man hellre säga inte fungerar. För EU är en märkvärdig skapelse. Det är svårt att riktigt få grepp om hur långt man vill gå i utvecklingen i olika frågor. Det hänger ihop med de strukturella problem man byggt in i skapelse just för att hindra att viktiga beslut skall kunna fattas. Till det jag kallar viktiga beslut hör just säkerhet, dvs utrikespolitik och inte t.ex att pynja med symboliska demonstrationer som plastkorkar på mjölkförpackningar och sugrör.
Grunden till oklarheter är att EU slits mellan två poler, att uppträda som en aktör med fast vilja och att vara en förening för eventuellt lika sinnade medlemmar. Jag använder ”förening” väldigt avsiktligt här.
Föreningsmedlemmar har (i Finland) främst en skyldighet, att betala medlemsavgift, mot erlagd avgift kan man ta del av den verksamhet föreningen erbjuder. Medlemmar skall helst inte verka mot föreningens allmänna målsättningar, den enskilda medlemmen kan i vissa uppenbara fall då uteslutas – men det är ovanligt.
Eftersom EU som ”förening” därtill har ett krav i sina stadgar på att alla beslut skall omfattas av samtliga medlemmar så har man gjort det svårt för sig att fatta beslut. Styrelsen (kommissionen) kan visserligen ofta komma med en hel del goda förslag, men det är svårt att få de två olika medlemsmöten man har att komma överens. Två medlemsmöten, därför att vi å ena sidan har EU Parlamentet där de olika länderna lite indirekt är representerade och å andra sidan rådet (EU-toppmötet) där de enskilda medlemsländerna direkt kan uttrycka vilja. EU parlamentet är lättare att handskas med, även om det är mer av en diskussionsklubb. Medlemsländerna i rådet är där skon verkligen klämmer.
Därtill kan man säga att en god regel är att ju snårigare organisation desto svårare är det att ha en klar styrning och få till stånd någor av värde. Det gäller som en god allmän regel oberoende av vad för typ av organisation man talar om. Är strukturen mer komplicerad än att man med ett par enkla meningar kan förklara hur beslut fattas och hur beslutsfattare väljs är bpde sannolikheten för att det skulle behövas en förenklade reform och att organisationens målsättningar och praktiska verksamheter är luddiga överhängande.
Låt mig ge ett exempel. När USAs stöd till Ukraina nu är på svajig botten har EU diskuterat hur man skall satsa mer på å ena sidan försvar och å andra sidan hjälpen till Ukraina. Trots goda förslag från kommissionens håll, både från ordförande von det Leyen och den höga utrikespolitiska representanten Kaja Kallas, så är det svårt att få beslut. Medlemsländerna kan i stort delas in i tre grupper. De som tänker likt kommissionen att hotet från Putins Ryssland är verkligt och måste mötas. Den här gruppen länder ligger inte förvånande geografiskt närmare gränsen till Ryssland. Medan de i sydvästra delen av Europa helt riktigt konstaterar att det är väldigt långt till Ryssland från deras huvudstäder. De har dessutom andra problem som den illegala invandringen från Afrika och alla de som drunknar i Medelhavet på vägen. Ett problem som är avlägset från nordöstra Europa. Därtill då den tredje lilla och högljudda gruppen som egentligen inte borde vara medlemmar i föreningen, med Orbans Ungern som det främsta exemplet. Orbams regering kan effektivt blockera olika beslut. Orban nvänder sin röst till att pressa ut förmåner, dvs pengar av EU.
På det här problemet finns det en bra lösning. Det är att EU tar steget till att sluta uppfatta sig vara en förening och tar steget ut till att bli en federal stat, likt USA. Visst man kommer att ha samma balansgång som sliter USA mellan vad som skall avgöras av federala myndigheter och vad som hör bättre hemma i delstaterna. Men vill man på riktigt att EU skall ha en, EN, utrikespolitik som det är någon kraft bakom så kan det inte vara den minsta gemensamma nämnaren av en hög medlemsländer med helt olika intressen. Den minsta gemensamma nämnaren är helt enkelt för liten. Att bli en federal stat bör också göra slut på de enskilda ländernas vetorätt.
Jag är därför en klar anhängare av att EU skulle utvecklad till en federal stat. Om någon av de besvärliga medlemsländerna man i ruset av Sovjetunionens sönderfall antog inte vill vara med utan ger sig av, så må det vara hänt.
Hur långt man skall och tycker det är önskvärt att kopiera t.ex USA med två kammare i kongressen, Senaten och Representanthuset, kan sedan diskuteras. Men först borde man lyckas få enighet om att utveckla EU till en tydlig federal stat. Tyvärr är det inte sannolikt att man med dagens regler för enhälligt beslut kan åstadkomma en sådan viljeyttring. Det kan leda till att olika grupperingar sådär försiktigtvis smyger in utveckling åt det hållet. En del ser den gemensamma Euron som ett sådant projekt, gemensam skuld är ett annat exempel. Är det så att ändamålet helgar medlen?
Redigare skulle då vara att de EU länder som ser nyttan av en stark utrikespolitik, vilket kräver en federal stat skulle bilda en sådan Union vid sidan om nuvarande EU. Länder kan hoppa av EU, vilket Brexut visat, medan det verkar vara omöjligt utesluta länder som klart och tydligt motverkar EUs både grundläggande idéer och konkreta politiska mål, vilket fallet Ungern visar.
Den naturliga starten för en dylik process skulle vara att länder så som Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen skulle gå samman till en federal stat. Får man med Polen och Tyskland är man sedan på god väg. Ett sådant projekt är en vision med lång tidshorisont. Det enda som jagvser kan ändra takten är hur utgången på Rysslands attack mot Ukraina utfaller, kombinerat med att USA i praktiken överger NATO samarbetet.
Georg Henrik Wrede 