Är det en viktig fråga?
Läste en kolumn i HS (30.3. av Jaakko Lyytinen) om minnen och sociala media ”Näin some luo muistojemme avulla yhden hengen kaikukammiota”. Flera av frågeställningarna var för mig främmande, och sådana jag inte är säker på. Dels konstruktionen av sociala media som individuella ”ekokammare”. Dels om hur svårt det är att lämna sociala media. Funderingarna i kolumnan slutade med att ställa sig frågan vad som händer med ens minnen om man lämnar sociala media? Det var något slags rädsla för att lämna sociala media som jag läste in i frågan.
Att lämna sociala media är inte speciellt svårt. Man förlorar med 100% säkerhet inte sitt minne av att göra det. Tvärt om skulle lag säga, man kan minnas saker bättre då man utsätter hjärnan för minskat flöde av skräp. Jag har alltid varit intresserad av nya frågor och ny teknik. Ny teknik påverkar oss, ja det är helt säkeet. Jag kommer väl ihåg telefonnummret till mitt barndoms hem, samt några andra från tiden för mobiltelefonerna. Idag memorerar memorera jag inte telefonnummer, och är knappast ensam om det. Har hört om folk som efter att de förlorat sin smarttelefon inte kan ringa någon anhörig fastän de skulle få tillgång till en telefon, de kommer inte ihåg någons nummer.
Jag kommer ihåg hur jag tyckte Twitter var en relativt nyttig och rolig plattform att använda. Men den ändrades med tiden och jag lämnade Twitter, och har inte saknat det alls. Jag har ett konto på Facebook som jag använder för en privat grupp, loggar in väldigt ojämnt, kan gå flera månader,, ibland närmare ett år, mellan det att något skall postas i gruppen i fråga. Instagram var inte heller någon märkvärdig sak att lämna. Bilder är ju trevliga, mitt minne säger mig att i början var det mer ögonblicksbilder av vad folk höll på med. Man fick till exempel en hastig bild av hur bekanta och vänner hade spenderat en vacker vårdag under ett veckoslut. Med tiden blev det allt fler putsade bilder och naturligtvis mer reklam. Så att lämna världen av glansbilder och reklamkitsch var ingen större uppoffring.
Frågan om ekokammare är inte alls entydlig. Det verkar som att den nyanserade synvinkeln inom forskningen erkänner att ekokammare kan existera och kan ha vissa effekter. Däremot är det tämligen klart att ekokammare är mindre utbredda och har mindre dramatiska effekter än vad som antas. Felaktiga antaganden brukar i spridas snabbt i både sociala media och mer traditionella media. Det finns flera tydliga argumenten mot ekokammare.
Nyhetskonsumtion på sociala media utgör en relativt liten del av den tid som människor spenderar online. Många online-gemenskaper bildas dessutom kring gemensamma intressen snarare än enbart ideologi. Intressen behöver inte nödvändigtvis vara ekokammare i en ideologisk bemärkelse.
Algoritmerna kan faktiskt kan leda till en något mer diversifierad nyhetskonsumtion än vad som antagits, eftersom de kan exponera användare för ett bredare utbud av källor än de aktivt skulle söka upp själva. Därtill är det ganska entydigt visat att negativa känslor engagerar mer. Viralt innehåll dra in människor med olika politiska åsikter, vilket leder till interaktion över ideologiska gränser. Sedan är då kvaliteten i interaktionen en helt annan sak.
Frågan om minnens betydelse tycker jag ändå är betydligt mer relevant i dagens, och morgondagens samhälle ur ett helt annat perspektiv än de sociala mediernas. Med ökad livslängd har antalet personer med olika minnesstörningar och minnessjukdomar ökat. Frågan om hur vi kan arrangera samhället, och olika funktioner i det så att personer med minnessjukdomar klarar sig bättre kommer att vara viktig. Lösningen som vi har idag, att låsa in allt fler personer på anstalter, kommer knappast att vara en möjlig väg. Något vidare bra är lösningen inte heller, fastän den naturligtvis fungerar. I Finland förutspås antalet personer med minnessjukdomar öka med 64 procent mellan 2021 och 2040, och nästan hälften (41%) av personerna över 85 år beräknas ha en minnessjukdom. Minnen på sociala media är då en sekundär fråga.
Georg Henrik Wrede 