Det är dagen efter kommunalvalet i Finland. Kan tänka mig en massa olika kommentarer och analyser på basen av resultaten. Om jag börjar från de stora bilden och arbetar nedåt.
Socialdemokraterna tog tydliga och klara segrar i både kommunalvalet och välfärdsområdesvalet. Samlingspartiet gick sådär i bägge, men det är precis som alla förutsåg Sannfinländarna som är den stora förloraren. Att det skulle bli en så dundrande brakförlust var kanske ändå inte helt självklart. Så ”jytky”, fungerar i vardera riktningen. Det är spännande att Sannfinländarna inte lyckas mobilisera väljare i kommunalvalet, med sina teman. Invandringspolitikens följder, deras stora tema, syns tydligt i lokalsamhället, i skolor, i vården osv. Det är ju inte vid passkontrollen vid Schengen gränsen som finländare tillbringar sina liv. Den här gången lyckades partiet inte eller få ihop kandidater, och hade högar av avhoppare. I allmänhet är det få av dem som byter parti som klarar sig vidare bra i valen. Så bristen på folk som ville ställa upp är antagligen en större förklaring än direkta byten, även om de hänger ihop.
Så analysen bör väl vara att folk röstade om regeringens politik, fastän valet inte handlade om det. Att det är svårt hålla redan på vilka frågor som folket skall ta ställning till finns, det två tydliga syndabockar till. Först och främst de traditionella media som blandar korten för folk, med sina valdebatter och olika reportage. Det är ytterst sällan de kan hålla sig till rätt frågor, utan valsar vilt runt i jakt på klick. Här uppfyller med andra ord media inte den uppgift de säger sig ha, utan tvärtom, de bidrar till förvirring.
De andra skyldiga är partierna och deras toppolitiker. Så länge det är tillåtet att sitta på flera stolar, där man dessutom med fog kan sägas ha olika intressen, vilket fallet är med kedjan riksdag – välfärdsområde – kommunfullmäktige, blir det svårt för både kandidaterna och väljarna att hålla isär frågorna. Det här förvärras av att vi har personcentrerade val, vilket igen hejas på av media. Det är inte ”folket” som i val väljer borgmästare i de stora städerna. Det är majoriteten i det valda fullmäktige. Ja partierna kan avtala om att det ”största” partiet skall få borgmästaren, men det är då ett avtal som inte har något att göra med valresultatet för de enskilda ”borgmästarkandidaterna” som partierna gör reklam för. Dem intervjuar ju traditionella media helst och gör gratis reklam för.
Lösningen för att bryta kedjan riksdag – välfärdsområde – kommunfullmäktige är enkel. Man kan lagstifta om att en person inte kan inneha dessa uppdrag samtidigt. Det hindrar inte att ställa upp. Men sanktionen ska vara att det inte är fritt fram för politikern att välja var den sitter. Utan den behåller den plats som den senast blev vald till och måste avgå från platser den valts till tidigare. Någon sådan reform ser vi knappast, då den i praktiken skulle drabba främst toppolitiker på trippelmandat.
Så den stora bilden är klar, folket röstade om regeringen och inte om de frågor valen gällde. Sannfinländarna, med finansministerportföljen fick ordentligt stryk för nedskärningarna, vilket ju kan sägas ha varit den ”dolda läroplanen”. Att ta in ”populistiska partier”, ge dem konkret makt, och sedan vänta och se på utfallet. Det blir förr eller senare omöjligt att balansera retorik och praktiskt beslutsfattande. Det här har fungerat tidigare också.
Så ett steg nedåt, till välfärdsområdesvalet, som jag avfärdar med att säga att det inte verkade som om folk skulle ha resonerar annorlunda i de två olika valen vi nu hade samtidigt. Helsingforsare är ju inte valberättigade i områdesval, så jag har inte följt dem speciellt noga. Men analysen håller, SDP ordförande Antti Lindtman uttalade sig på valkvällen i stil med ”finländarna vill ha en förändring”. Välfärdsområdes fullmäktige jobbar med de pengar regering och riksdag ger. Folk kan rösta hur mycket det vill i valen för välfärdsområde, men inte ändras de grundläggande bitarna, nedskärningarna fortsätter om det inte kommer fyrk från staten.
I Helsingfors var det spännande. SDP gick fram med stormsteg och slutade på 21 mandat, samma antal som Samlingspartiet fick efter att ha tappat 2 mandat. I antalet röster var Samlingspartiet största parti, så det ger antagligen partiet borgmästaren.
Mer än skillnaden i röster mellan SDP och Samlingspartiet borde inverkan vara av att de små partier som sitter i fullmäktige egentligen alla är ”borgerliga” åtminstone till namnet.
De Gröna vill ju inte gärna placera sig på den traditionella axeln, så man kunde leka med en majoritet (av totalt 85 ledamöter) som består av SDP 21, Gröna 16, Vänsterförbundet 15 som röstar för att SDP får borgmästaren. Då hjälper det inte att Samlingspartiet är ”störst i röster”. I minoriteten skulle då vara Samlingspartiet 21, Sannfinländarna 4, Sfp 4, Centerpartiet 2, Kristdemokraterna 1, Rörelse Nu 1.
Nu är inte borgmästaren allt. Avgörande för politiken i Helsingfors under de kommande fyra åren är hur De Gröna agerar, ser man på deras invalda lutar en del mer ”höger” och andra mer ”vänster”, så ur den synvinkeln är det en relativt riktig självbild partiet har, då det inte vill placera sig på höger – vänster skalan. Samtidigt så är De Grönas kandidater stadigt i det nedre vänstra hörnet på den kända GAL – TAN bilden. (Green, Alternative, Libertarian – Traditional, Authoritarian, Nationalist).
Bland de små partierna finns också Svenska folkpartiet som med sina 4 invalda inte klarar den matematiskagränsen på 5 mandat som en plats i stadsstyrelsen kräver. Påverkan är i praktiken mycket begränsad utan stadsstyrelsen. På basen av mandatfördelning skulle stadsstyrelsen i Helsingfors alltså bestå av fyra partier Saml, SDP, Gröna, VF. De övriga Sanf, Sfp, C, KD, RN har tillsammans 12 mandat. Förhandlingarna kan bli intressanta om dessa skall prata ihop sig.
Sfp kommer antagligen att ägna sig åt förvirrande navelskådande då de försöker analysera resultatet och fundera ut strategier för följande val. Sanningen är ändå att man nu tagit steget ut ur stadsstyrelsen och knappast kan öppna den dörren igen.
Den snabba analysen är att Sfp väljarna inte skiljer sig från övriga då det gäller vad som varit utslagsgivande, dvs om man stöder regeringens politik. Då Eva Biaudet inte ställde upp för återval, var många röster på vift. Eva har varit en mycket stark röst mot regeringen i riksdagen, till den grad att många undrat om hon alls kan sitta i ett parti som ingår i regeringskoalitionen. Björn Månsson försökte föra fram budskapet att man kan rösta på Sfp fastän man inte gillar regeringen, han fick 995 röster. I valet 2021 fick han 1674 röster. Så helt framgångsrikt tycks inte det budskapet ha varit. Men resultatet hade ju ha varit ännu värre utan Björns 995 röster.
För Sfp ser det alltså ut så här om man jämför valet 2025 med år 2021 är rösterna för de invalda följande;
Eva Biaudet – / 3141
Marcus Rantala 2904 / 2551
Björn Månsson 995 / 1674
Silja Borgarsdóttir Sandelin 1689 / 1254
Nora Grotenfelt 1709 / 1090
Av dessa ligger Eva och Björn närmare varandra politiskt. Så ”GAL blocket” Eva & Björn fick nu 995 mot 4815 i valet år 2021. De övriga tre samlade 6302 nu mot 4895 senast. Har Sfp väljarna alltså gått högerut, har de liberala rösterna i Sfp sökt sig till andra partier?
En annan indelning kunde eventuellt vara enligt juridiskt kön, där kvinnorna nu fick 3398 röster mot 5485 år 2021. Männen samlade 3899 mot 4225 senaste gång. Identitetspolitik är ju något som i synnerhet hörnet nere i vänster på GAL-TAN för liv om. Men det betyder inte att det skulle vara utan betydelse för de som är hemma i det övre högra hörnet, tvärtom. Eva och Björn är deklarerade feminister. Någon tydlig CIS man, med TAN åsikter och med möjlighet att bli invald har Sfp däremot inte kunnat erbjuda på ett bra tag i Helsingfors. De finns i Samlingspartiet.
Det finns ju visserligen en massa kandidater som inte blev invalda både nu och senast. Men mot bakgrund av person fixering i valet och media är topparna med den profilering och de identiteter som de erbjuder det intressanta. De invalda fick alltså nu 7927 mot 9710 röster år 2021. En klar nedgång, totalt fick Sfp nu 17683 röster mot 21866 röster år 2021.
Så vad skall man dra för slutsatser? Att Eva har haft många som röstat på just henne, men som inte väljer Sfp. De mest GAL identifierade väljarna valde annat än Sfp. Men det innebär som sagt knappast att de som finns uppe till höger i GAL-TAN-rutan heller attraherades av Sfp. Framtiden är nog mer komplicerat än vad en första blick antyder för Sfp med nuvarande toppar.
För den som ville påverka om Helsingfors leds av vänster eller höger gällde valet mellan SDP och Samlingspartiet. Jag har träffat på fler väljare i Helsingfors som tyckt att det är att slösa sin röst att gå via de små, indirekt, när man kan få äkta borgerligt inflytande direkt genom Samlingspartiet.
Frågan om borgmästaren går till Samlingspartiet eller SDP upplevdes som den absolut viktigaste frågan i valet. Skillnad blev, som konstaterat, ingen alls i mandat. Samlingspartiet blev det största partiet genom sina 81 464 röster mot SDP med 78 676. De väljare som ville ha en borgerlig borgmästare gjorde alltså klokt i att koncentrera rösterna på Samlingspartiet istället för någon av de små borgerliga partierna. Om det nu handlade om ett borgmästarval alltså, men det var väl just en borgmästare vi röstade på och inte ett fullmäktige, eller hur?
Georg Henrik Wrede 