Georg Henrik Wrede

Det har varit intressant att följa med hur Yle försöker skapa en opinion för att inte behöva spara, liksom övriga instanser inom statsmaskineriet måste göra. Strategin bolagets ledning använder är en klassiker, och benämns allmänt ”Washington Monument Syndrome”. När byråkrater ställs inför sparkrav föreslår de som försvar att ta bort eller stänga ned de mest synliga och populära delarna av organisationen. Med manövern vill man få beslutsfattarna att uppleva att inbesparingar är omöjliga.

Det går ganska enkelt att se hur Svenska Yle identifierat sitt Washington momument. Du kan testa själv!

Ge namnet på tre program som du kommer ihåg att Svenska Yle sänder.

• Strömsö
• Eftersnack
• Rådet

Vad är det Yle måste skära för att klara sparandet?
Tänk på tre program som du hört om att ändras eller läggs ned, nu sent om sidern är Yle ställs inför moderata sparkrav i jämförelse med vad andra delar av den skattefinansierade offentliga sektorn gått igenom under de senaste 20 åren? Strömsö, Eftersnack, Rådet ! Vilket sammanträffande!

Ett problem för byråkratier, så som ministerier, kommuner och andra organisationer inom den offentliga sektorn är att deras budgeter och bokslut ofta finns öppet tillgängliga på en förhållandevis detaljerad nivå. För bolag gäller andra regler. Yle har mycket knappa uppgifter om hur den Yle-skatt som uppbärs av såväl privatpersoner som företag på riktigt används.

Den allmänna uppfattningen är att Yle har betydande brister när det gäller transparens, särskilt rörande sin budget, resursanvändning och de prioriteringar bolaget gör.

Bristande insyn i budget och resursanvändning:
o Yle redovisar inte öppet exakt vad pengarna går till, vad företaget gör eller vem som arbetar där. Det saknas specifik information om antalet anställda i olika enheter och avdelningar. Yle har naturligtvis hårt motsatt sig att dylikt tas upp, ändå ansåg Opinionsnämnden för massmedier (JSN) det inte vara ett väsentligt sakfel från Iltalehti med tanke på att Yle inte redovisar dessa detaljerat offentligt.
o Det är oklart vad anställda gör under långa programuppehåll, som under sommaren, vilket väcker frågor om effektivitet och transparens gällande personalens sysselsättning.
o Jämförelser görs ofta med både Stor-Britanniens BBC och Estlands ERR. ERR har budget och bokslut som redovisas öppet på deras webbplats så att det faktiskt går att se något ur dem.
o Yle:s strategiska mål, som att ”känna och nå alla finländare”, är självutnämnda uppdrag som går utöver vad Yle-lagen kräver. Detta indikerar en brist på transparens i hur Yles strategiska riktning bestäms och motiveras i relation till dess lagstadgade uppgifter.
o En mycket god fråga är huruvida Yles betydande investeringar i inloggningssystem, datainsamling och personalisering (som är kopplade till Yle Areenan inloggningskrav) faller inom Yles lagstadgade uppgifter, och kostnaderna för dessa är liksom anndra kostnader otransparanta.

Bristande transparens i hanteringen av kritik:
Det som gör det hela så speciellt är att Yle ofta beskrivs som ”mycket känslig för kritik”. Detta manifesteras genom att Yle skickar ”svar och svarsartiklar” till tidningar och har skapat en särskild sektion på sin webbplats för att publicera motsvar till kritik, vilket uppfattas som ett försök att pressa annan media och tysta kritiken.
o Yle har gjort JSN-klagomål mot kritiska artiklar, vilket ses som sällsynt och ett tecken på Yles överkänslighet. JSN avvisade Yles klagomål mot Iltalehti och betonade att Yle, som en betydande samhällsaktör, måste tåla kritik.
o Det sägs att Yle har utvecklat ett AI-verktyg kallat ”Vastinevasara” (Svarshamraren) för att svara på och slå ned kritik. Redan namnet idikerar en hel del om Yles attityd till feedback. Detta, om sant, skulle indikera en formaliserad och potentiellt icke-transparent metod för att hantera publikens synpunkter.