I bland händer det saker som verkar obegripliga, eller oförklarliga. I en förgången tid som var mer andlig, kunde de obegripliga och oförklarliga tillskrivas högre makters vilja. I dagens värld är det ändå sällan man hör Guds vilja som en accepterad förklaring. ”Ske Guds vilja” är som förhoppning om att det väl skall gå bra sedan mer använt, fastän en ökad sekularisering eventuellt minskat på uttryckets spridning. Med små möjligheter att förstå alla skeenden och ännu mindre möjlighet att ha kontroll över tillvaron kan det kanske ses som väldigt mänskligt att tro på att det väl ska gå bra. Går det ändå dåligt, så är det kanske inte heller helt tokigt med att kunna förklara det med oöverstigliga yttre hinder? För media som är individcentrerat och fokuserar på ytliga yttre fenomen är det mer tacksamt att skriva klickrubriker på basen av spekulationer.
Stora krafter som ställer till det, ”force majeure” är väl i huvudsak bara gångbart i försäkrings- och bankbranschen då det gäller varför bolaget inte uppfyller sin del av ett avtal gentemot individen. Vilket jag kom att tänka på när jag läste Saska Saarikoskis reflektion i HS (https://www.hs.fi/paakirjoitukset/art-2000011503657.html) om Aktia och Calle. Där skrev Saska ”Haglund tuntuisi vain luottaneen liikaa kädenpuristukseen. Jos sana ei pidäkään, tyhjän päälle jäänyt voi joutua allekirjoittamaan sopimuksen, johon kuuluu vaitiolovelvollisuus niin eron syistä kuin siitäkin, että mitään sopimusta on edes olemassa. Puolusta siinä sitten itseäsi.
Entä mitä Rosenbergin lausunnosta on ajateltava? Sen saa jokainen itse päätellä.”
Ja, just så kan det naturligtvis vara. Det skulle kunna vara en av flera olika möjliga förklaringar till det som från åskådarplats utan insyn uppfattats som en obegriplig process. Kruxet är ju sedan ändå att utan insyn så vet man inte. Då inställer sig kanske frågan skall man spekulera och sprida det man gissar, hoppas, eller tror är det som hänt?
För media idag, där snabbhet, att vara först ute, är det viktigaste, är den frågan överflödig, vet man inte, så spekulerar man. Ser man kritiskt på det som fyller både de traditionella mediernas kanaler som sociala medier verkar det mesta vara olika åsikter om vad som eventuellt är förklaringen till något som skett. Det gäller i stort som smått. I bland är händelserna närmare, och indvid centrerade. För att ta några exempel, nära och individ Calle och Aktia. Individ längre ifrån, hur dog Jeffrey Epstein? För större händelser nära, ta Estoniakatastrofen. Nu är det snart årsdagen (28.9.1994) för den, det var många år en dag för åsikter om vad som kunde eller inte kunde ha varit den verkliga förklaringen. Tar vi något stort som började fjärran men kom oss nära så är säkert ursprunget till Covid något för den som vill gräva ned sig i havet av spekulativa artiklar.
”FAKE NEWS” skulle väl någon kunna hitta på att skriva. Problemet är väl inte att det finns så många olika kanaler eller röster. Den teknologiska utvecklingen går ändå inte att vrida tillbaka. Därmed inte sagt att den inte skulle påverkas av antingen aktiva eller passiva val. Där är diskussionen om AI och hur och om de nya verktygen skall regleras ett spännande exempel på hur olika samhällen gör.
Jag tycker problemet är att det som kallas ”traditionella” medier förvandlats till produkter som liknar ”sociala” medier. Dvs de är plattformar som främst sprider olika åsikter enligt samma affärslogik. En profil som tycker, och ännu bättre, har en känsla av något, är det intressanta. Engageman, dvs ögonpar mätt i sekunder är det som räknas. Vem hinner då med fakta eller analys? Inte konstigt att opersonliga nyhetstelgram från Finska notisbyrån kan säga adjö. FNB dog för länge sedan på svenska i Finland, och nu verkar det vara dags för STT att gå samma väg på finska.
Kvar finns för individen att försöka ha ett kritiskt sinne och medialäskunskap.
Georg Henrik Wrede 