Författare: Georg Henrik Wrede

Den färska #Ungdomsbarometern visar att unga i Finland litar på EU och NATO, till och med mer än på riksdagen eller det lokala kommun eller stadsfullmäktige. 

Av de som svarat visar Ungdomsbarometern 2024 att 25% av de unga litar mycket på EU och till en del 48%. De som har liten tillit till EU är 19% och de som inte alls litar på EU är 6%.

För NATO är motsvarande siffror 23% mycket, 47% en del, 19% lite, 8% inte alls.

Sin egen stads eller kommuns fullmäktige är det 20% av de unga som litar mycket på. Vilket är lägre än riksdagen som ligger på 22%.

I kommunen finns numera främst utbildning, dvs skola, och så den byggda miljön. Social- och hälsovårdstjänsterna är nu flyttade en nivå uppåt. Landskapen har inte stor förtroende hos de unga,  15% litar mycket på dem.

Det är glädjande att unga litar mer på EU. Det är, som bilden visar (finska), inte frågan om en tillfällig förändring, utan tilliten till EU har stabiliserats på en klart högre nivå än vid sekelskiftet.

Därtill håller 26% av de unga ”helt med om” påståendet att ” EU-medlemskapet har visa sig vara förmånligt för Finland”. Enbart 5% är av helt annan åsikt.  Dvs lite intressant är att de som tycker EU har varit mycket bra är en procentenhet fler än de som litar på EU och de som tycker EU är dåligt är en procentenhet färre än de som inte alls litar på EU. Skillnaden hänger antagligen främst ihop med andeln som inte kan svara, den är större (4%) för frågan om EU-medlemskapet än för hur mycket man litar på EU (2%).

Så längtar de positiva nyheterna.  Sedan något om också sådant som blivit sämre.

Andel unga som ser optimistisk på framtiden har gått ned ordentligt. Likaså andel unga som vill ha barn och familj i framtiden.  I sig är det knappast konstigt att framtiden ser osäker ut. Det är mest pessimistiska nyheter och världsläget har inte heller blivit bättre sedan år 2024 då data samlats in, tvärt om.

Jag råkade få ögonen på en artikel i en papperstidning som var intressant. Innan du nu hoppar av glädje, så låt mig precisera det var en recension på kultursidan i det som på helsingforsiska kallad ”Tidningen” . Det är ju sällan som nyheter idag är annat än svammel som nödtorftigt skall motivera den påhittade klickrubriken.

Nu var det ju inte en regelrätt nyhetsartikel, utan frågan om en recension på kultursidan. En specialitet inom nyheterna, kan man säga, som förpassas till en egen avdelning, med en mindre läsekrets. Kultursidorna i nästan alla tryckta medier, kanske undantaget Svenska Dagbladet, har ju under de senaste åren varit en märkvärdig soppa av wokeism, vilket verkar ha gjort att läsekretsen blivit ännu mindre än vad den var tidigare.

Men tillbaka till recensionen. I den fanns en mening jag tyckte var bra. Jo det är på den nivån som jag mäter finlandssvenska medier. En artikel är kvalificerar som värd nämna i positiva ordalag om den har EN mening som jag finner intressant.  Det är visserligen sällan fallet. Denna gång hade recensenten Janne Strang själv formulerat sig bra, eller eventuellt översatt en mening ur boken ”Mitä some meille tekee” av Suvi Uski som han recenserade.

”Etablerade, faktabaserade nyhetsmedier, behöver tona ner de hyperdramatiska klickrubrikerna, ta sitt uppdrag på allvar och åter inta sin plats i demokratins och bildningen tjänst.” Det var en bra mening, med ett gott råd, och en bra handlingsplan eller skulle man säga policy.

Det finns mycket som talar för att nyhetsmedier skulle kunna ha ett relevant uppdrag i demokratins och bildningen tjänst. Man kan till och med säga att det ännu finns folk som är så gamla att det kommer ihåg en tid då det var på det sättet. Den gruppen karaktäriseras främst av att idag vara pensionärer och troligen också av att de har en fortlöpande prenumeration som automatiskt debiteras från.

Nå sedan inser ju skribenten strax att det som föreslås är orealistisk. I följande stycke återgår han till verkligheten. ”Men är nyhetsmedierna ens längre kapabla? Är det någon som minns hur man gör pengar av trovärdighet, utan upphausade låtsasskandaler eller vilseledande skrämselrubriker?”

Fråga är  retorisk till sin natur. Vi vet alla att svaret är nej. Att vrida tillbaka klockan för de ovan titulerade ”faktabaserade nyhetsmedierna”, eller som president Trump väljer att kalla dem ”fake news ”, så att de skulle ägna sig åt annat än låtsasskandaler och vilseledande rubriker är nog länge sedan oåterkalleligt förbi.

Det paradoxala är att den som söker mer tillförlitliga källor och nyheter bör söka fram dem på annat sätt. Därför det som sociala media ändå har en viss roll idag.  Detta gäller att hitta olika podcasts och bloggar. Var hittar man sådana? De finns nog där någonstans i cyberrymden,  men ofta gäller det att hitta dem i de sociala medierna, där de försöker göra sig synliga bland all reklam och annat skräp. Det är naturligtvis också ett val. Visserligen finns det olika slag av sociala media,  alla är inte kontrollerade av amerikanska oligarker, envåldshärskare eller  kommunistiska partier. Tyvärr tenderar ändå dylik alternativ att vara tämligen små, med förhållandevis få medverkande och alldeles dödstråkiga. Dvs de har inte heller hittat på hur man kan göra pengar på trovärdighet.
Den tråkiga slutsatsen verkar vara att trovärdighet visserligen är något en del av mänskligheten är intresserad av, men inte till den grad att det går att få ihop ett levebröd på aktiviteter kopplade till sådant.

Vem är inte för ”free speech”- yttrandefrihet. Man kunde tänka sig att European Broadcasting Union (EBU) som nog kan betraktas som världens ledande allians av public service media (i Finland YLE) skulle höra till de som starkast försvarar yttrandefrihet.  Men så är det ju inte.

Det är väl egentligen helt tvärt om när man närmare ser på EBU. Under de senaste dagarna har man kunnat läsa hur EBU vill censurera tre av bidragen i Eurovisionen som ju arrangeras av EBU. Malta får inte säga ”kant” dvs sång på maltesiska, KAJ får inte säga ”Perkele” och Erika Vikman skall helst inte alls uppträda.

Det finns många skäl att kontinuerligt tänka på vad det betyder och hur denna  yttrandefrihet ser ut på olika håll i världen. Sanningen är att yttrandefrihet som begrepp ofta är lika luddigt som alla andra slagord som slängs omkring. Numera är demokratiska folkrepubliker inte like vanliga i Europa som de var direkt efter andra världskriget, med Rysslands, eller som landet då kallades, Sovjets goda minne. Var och en visste att det var skillnad mellan västerländska demokratier och östeuropeiska demokratier. Därtill då gråskala med Finland och begreppet ”finlandisering” som ett av de bästa exemplen.

Det som ofta glöms i dagens globala diskussion är just skillnaden i utgångspunkter för yttrandefrihet.  Det är främst det första tillägget i USA konstitutionen som färgar av sig på andra håll.  First amendment godkänndes den 15.12.1791 och utgör en del av ”Bill of rights” i USA , och uttryckligen i USA.  Om man tänker på det historiska sammanhanget är det alltså ett tillägg till konstitutionen med avsikt att starkt begränsa statens möjligheter att styra över vad som får och som inte får sägas.

Amerikanerna, i upplysningens anda, visste att människor har begränsade uppfattningar om saker och ting. Vårt kunnande är något som ständigt utökas.  Därför får  inte diskussion censureras,  inte av staten, inte av kyrkor,  inte av någon. Amerikanerna hade bittra erfarenheter från hur det kunde vara i de forna hemländer, i Europa.

För oss i Finland, eller östra delen av Sverige då det begav sig, kom de första delarna av yttrandefriheten tidigt i europeiskt perspektiv. I Sverige infördes tryckfriheten genom 1766 års tryckfrihetsordning. I Frankrike slogs principen om tryckfrihet fast i rättighetsförklaringen under den Franska revolutionen 1789.

Yttrandefrihet är idag en del av de viktigaste,  om inte det viktigaste elementet för att bevara västerländska demokratier.  Därför är det speciellt sorgligt, även om inte alls oväntat, att se public service media gå i bräschen för censur. Låt vara att det säkert motiveras med att det bara är underhållning som skall vara ”familjevänlig”. I det medielandskap vi fått efter internets, och speciellt en del sociala media, som inte längre styrs av statliga monopol och har ett friare klimat uppstått. Public service media monopolen, ”den fjärde statsmakten” som de med rätta kallas, är trängda och har långt förlorat greppet om vad som är relevanta nyheter och kämpar nu med andra gamla medier i ”fake news” serien.

Strategin för att på något sätt hålla sig relevanta tycks långt gå ut på att servera upplevelser, känslor, kopplade till underhållning,  kan vara större spektakel som Eurovisionen,  Olympiska spel, eller mer nära som att knyppla med något i Strömsö. Underhållningen har mao blivit en av huvudpunkterna om inte huvudprodukten för public service media. Då public service ägnar sig åt censur för sin huvudprodukt behöver man inte fundera länge över vad inställningen till censur och yttrandefrihet är för de mindre prioriterade produkterna så som ”fake news”.

Kandidatlistorna inför kommunvalet, och utanför Helsingfors, även val av beslutsfattare i välfärdsområden har nyligen slagits fast. Det har givit diskussionen om ”kändisar” i val en aktualitet.  Valdagen är i medlet av april för den som är intresserad.

Det är lätt att hålla med allt negativt som lyfts upp med att samma person sitter som beslutsfattare i riksdag, välfärdsområde och kommun. Då är väl de som ännu idag skulle täckas kombinera det med Europaparlamentet? Det handlar om helt uppenbara intressekonflikter, tiden räcker knappast till för att gå på alla möten. Inte heller för att sätta sig in i ärenden.  Därtill kan mann säga att det urholkar demokratin, med en maktkoncentration hos färre personer.

Försvarare säger att uppdragen kan stöda varandra. Det ligger en viss sanning i det. Heldags, professionella, politiker har en vana av att läsa föredragningslistor och förhandla. Samma problem kommer ofta upp i lite olika skepnader på de olika nivåerna i de samhälleliga systemen, kunskaper och etablerade nätverk och kontakter kan stöda varandra. Trots dessa argument för, blir en avvägning av helheten ändå negativ. Det är inte bra med att samma personer sitter på så många pallar.

Varför har vi då ett system som är dåligt och varför stället partierna (ofta efter mer eller mindre hårda påtryckningar på personerna i fråga) upp sina rikspolitiker i lokal- och områdesval? Varför röstar folk på kandidater som de rimligtvis inser kommer att ha  intressekonflikter i sina uppdrag?

Huvudansvaret ligger hos politikerna och partierna. Vill man ändra lagstiftningen så att möjligheten att sitta på samtidiga uppdrag begränsas, så är det riksdagen som på förslag av regeringen kan fatta beslut om det här. Helt tar det inte bort möjligheten att kandidera trots annat uppdrag,  man bör avgörs från vilket uppdrag man måste avgå. Det rimliga är att man behåller det man senast blivit vald till och tvingas avgå från de man hade tidigare. Det minskar säkert de avlönade heldagspolitikernas intresse av att ställa upp i val där ersättningen för att gå på möten och ta emot återkoppling från glada och nöjda invånare/medborgare är förhållandevis litet.

Sedan handlar hela frågan ändå om en betydligt djupare reform. Orsaken till ”kändisar” i val är valsystemet,  dvs att vi röstar på individer, inte t.ex. ”listor” som i Sverige. Att begränsa sittande på flera samtidiga pallar skulle antagligen innebära att man bör frångå dagens personfixerade val.

För att bli vald idag skall man vara känd. Vem röstar på en person som inte alls är känd? Speciellt då det är EN kandidat vars nummer man skall pränta ned i valbåset?

Att lägga ansvaret på väljare är inte helt fel. Ett känt cyniskt citat lyder att ”demokrati är ett system där vanligt folk vet vad de vill, och förtjänar att få sin vilja uppfylld, hårt och skoningslöst.” Ser man på utgången av de senaste valen av president och kongressen i USA, och den framfart den nya administrationen haft under sina första veckor, så finns det mycket som talar för att det ligger något i citatet. Sanningen är ändå att en mycket liten del av befolkningen är politiknördar som orkar följa med och orientera sig i det politiska kontinuerligt. 

Hur och om man alls röstar påverkas av en massa faktorer, från registrering, tid, tillgänglighet osv till vad man de facto skall ta ställning till. Hos oss har vi som sagt personval. Det kärver att kandidaterna är kända, helst både till namn och så sina åsikter i centrala frågor. Tonvikten ligger ändå på det förra,  vad som på engelska brukar kallad ”name recognition” en del säger ”brand”.

Trots sociala medias frammarsch är det de traditionella medierna som fungerar som portvakter för vem som har ”name recognition”. Att skriva mycket på X, (fd Twitter) som ju är en av de främsta källorna för de traditionella mediernas nyhetsredaktioner, är viktigt. Men alla som berättar om sig på sociala media citeras ändå inte i traditionella media. Det görs ett val någonstans. Sedan kan hugade kandidater också betala för synlighet genom valreklam.  Ett valsystem med en massa personkandidater, som tävlar inte enbart mellan, utan också inom partier innebär fler reklamer. Alltså högre intäkter för den som har konsumenter (läsare – lyssnare – tittare) att sälja. 

Då man frågar sig varför något inte ändras är allmän regel att en se på vem som har nytta av det rådande. Det är åtminstone de traditionella medierna och de etablerade rikspolitikerna som nubdrar nytta av dagens system. De här två lever också i ett symbiotiskt förhållande. Att det är här som skon klämmer antyds väl klarast och tydligast av att den här aspekten inte alls tas upp av traditionella media, som nog annars kan drista sig till att skriva om de negativa aspekterna av valsystemet. Det är ju klädsamt för trovärdigheten att så där smått kritisera beslutsfattare. Att man sedan lämnar analysen halvvägs, och långt före man når sitt egenintresse , dvs  reklamintäkter, eller goodwill hos politiker som beslutar om finansieringen av verksamheten i riksdagen, är något som kanske bara råkar sig. Jag antar att man måste hålla det kort, intresset hos läsare är ju begränsat, på samma sätt som utrymmnet på internet i dagens digitala värld.

• Vi behöver mer kunskap om samtidig användning.
• Det uppfattas allmänt att ungdomar blivit nyktrare, och att alkohol ersatts av cannabis är det så?

Situationen i Finland

I Finland är sambandet mellan alkohol- och cannabisanvändning starkt. Enligt den senaste studien var över hälften av de som provat cannabis någon gång i livet påverkade av alkohol första gången. Studierna bygger på egna vad de svarande själva uppger, och det kan finnas brister i hur de som svarar uppger information, speciellt i fråga om illegala droger. Men med återkommande studier finns det ändå klara trender att visa på.
Utöver att alkohol är vanligt i samband med första försök så var alkohol också vanligt vid senare cannabisanvändning. År 2022 svarade cirka 300 000 personer att de använt cannabis de senaste 12 månaderna. Av dessa uppgav 78% att de använt alkohol samtidigt, och 27% att de alltid eller oftast gjort det.

I det här sammanhanget är det skäl att notera att bruket av alkohol verkar ha gått ned bland unga. Samtidigt är det det så att bruket av alkohol inleds betydligt tidigare än då det är lagligt. Av 12-åringar uppger sig 98% vara nyktra, sedan sjukner andelen så att 78% är nyktra bland 14 åringarna och då man frågar 16 åringar är det 41% som uppger sig vara nyktra. Att dricka för att bli ordentligt berusad är fortsättningvis något som främst sker i en yngre ålder, där åldersgruppen 20 till 34 åringar leder statistiken. Någon större förändring har inte skett mellan mätpunkterna år 2016 och 2023.

Cannabis är den vanligaste illegala drogen i Finland. Det finns cirka 16 000 dagliga användare, och användningen är vanligast bland 25–34-åringar. Majoriteten av finländska cannabisanvändare använder det på helger (65%) och kvällar (67%). Vanliga användningssituationer är fester, umgänge, spel och hobbyer. Nästan 45% använder cannabis hemma, medan användning på offentliga platser är mindre vanligt.

Ungefär en miljon finländare har provat cannabis någon gång.  Så som tidigare noterades är det ca 300 000 som provat under de senaste 12 månaderna. Antalet som uppger månadsvis användning är 150 000 och 16 000 uppger sig använda cannabis dagligen. Cannabisanvändningen har ökat bland unga, särskilt pojkar, under 2010-talet.

Det är möjligt att få cannabis utskrivet av en specialistläkare för vissa sjukdomar, men detta är ovanligt. Synen på riskerna med att prova och använda cannabis har blivit mildare i alla åldersgrupper. Samtidigt är användningen av cannabis och andra droger mindre accepterad än alkohol, som ofta är inblandad i de första drogexperimenten.

Risker med samtidig användning

Samtidig användning av alkohol och cannabis är förknippad med unika egenskaper, orsaker, konsekvenser och psykologiska processer jämfört med användning av en enskild substans. Det finns behov av att mer ingående undersöka de farmakologiska, psykologiska och sociala faktorerna som påverkar denna kombination.

Studier har visat att samtidig användning inte nödvändigtvis leder till högre cannabiskonsumtion jämfört med enbart cannabisbruk. Däremot kan det öka risken för sexuella övergrepp, särskilt i sociala sammanhang där det finns personer med ökad risk att begå sådana brott.

Internationella trender

Internationellt pågår betydande förändringar i den rättsliga statusen för cannabis. Eftersom alkohol och cannabis ofta används tillsammans, har detta ökat intresset för att förstå kombinationen av dessa substanser och dess unika roll i substansrelaterade skador.  Forskning visar att personer som använder både alkohol och cannabis löper ökad risk för substansrelaterade skador, som rattfylleri, minnesluckor och kognitiva problem, jämfört med de som bara använder en av substanserna. Särskilt samtidig användning ökar risken för negativa konsekvenser.

Bland unga vuxna i USA som dricker alkohol rapporterade cirka 30% av 19–22-åringarna och 20–25% av 23–30-åringarna att de använt alkohol och cannabis samtidigt under det senaste året. Eftersom samtidig användning ökar bland unga vuxna, är det viktigt att förstå mönster, orsaker och konsekvenser för att kunna utveckla förebyggande insatser. Det finns därmed ett klart behov av mer forskning om samtidig användning av alkohol och cannabis.  Det behövs också mer standardiserade definitioner av samtidig användning och mer omfattande studier av effekterna av olika cannabinoider (THC och CBD).  Det här behövs bland annat för att kunna utveckla och förbättra effektiva förebyggande insatser.