Blogg

Tycker mig ha sett funderingar kring vad det dåliga valresultatet för Sannfinländarna kan tänkas betyda för regeringen Orpos samarbete.  På den punkten kan man väl, som alltid annars i politiken, särskilja på verkliga frågor och symboliska handlingar.  Därmed inte sagt att symboliska handlingar inte har reella följder,  de kan vara avgörande för enskilda individer.

Den allmänna uppfattningen, om man kan säga så, är att den halvtidsutvärdering med därtill hörande beslut som regeringen nu har framför sig är så långt förberedd att inget stort sker där.  Skulle inte vara så säker på det.

Politiska kriser kan uppstå plötsligt, och ibland lösas lika snabbt. Det är inte enbart Trump som kan byta åsikt snabbt. Flexibilitet, eller det möjligas konst kallas det ibland. Andra uttryck är väl principlöshet och ryggradslöshet, beroende av hur man väljer att närma sig frågorna.

En i sammanhanget intressant nyhet var att Helsingin Sanomat (16.4) visste berätta att Sannfinländarna inte har något beslut på att stöda minister Salonen till generaldirektör på FPA. Jag kan väl tänka mig att Sannfinländarna inte vill ta mer stryk för Samlingspartiets framgång, det fick räcka med kommunalvalet. Att ännu gå med på en politisk utnämning till förmån för Samlingspartiet utan att få något själv är en knappast något för Sannfinländarna att nu lägga till listan på beslut som fyller kriterierna för ”the art of the deal” från den här regeringsperioden.

Partiordförande Purra måste visa att partiet står för sådsnt som den egna väljarkåren tycker är viktigt. Det är inte läget för klart impopulära beslut. Att nu efter bakslag i valet,  stöda politiska utnämningar som partiet varit emot, skulle nog vara pricken över i:et. Sedan är sanningen att alla partier tenderar att se saken i ett nytt ljus då läget är lämpligt. Sannfinländarnas kännetecken är ändå mer av högljud opposition mot de äldre partiernas sätt att sköta saker. Skall bli intressant följa hur det fortsätter. Beslut kommer nog snart.

Hur en sak sedan påverkar en annan kan också bli intressant.  MTV-uutiset har konstaterat att det väcker en del förvåning med Svenska folkpartiets planerade politiska utnämningar på undervisnings- och kulturministeriet. ( MTV:n tiedot: RKP kahmii valtaa ministeriön huipulla – nämä nimitykset herättävät ihmetystä ) Har nu inte speciellt mycket tilltro media och speciellt inte till spekulationer.  Men har följt nyheterna med ett öga, då jag sökt en av de nämnda tjänsterna. Jag har inte partibok, är väl lämpligt att inflika här, så har inte under processen väntat mig att komma på förslag. Lämplighet mäts på många olika sätt, och argument bättre eller sämre hittas nog för de beslut som önskas.

Hur Sfp nu manövrerar i den sits man bäddat åt sig för utnämningarna på UKM kan ändå bli intressant.  Blir det inte stor uppståndelse över att minister Salonen väljs, dvs Sannfinländarna följer FPA styrelse och inte stöder en politisk utnämning, så är det inte lika lätt att följande vecka i statsrådet besluta om Sfp:s politiska utnämningar.  Det taktiska hade varit att köra med det finska uttrycket ”mitä isot edellä sitä pienet perässä” och ta impopulära beslut i ett nafs. Så är en annan sanning att det politiska minnet är kort, inte enbart hos politiker och media, utan även hos väljarna. Tråkiga beslut skall tas i början av en period, eller genast efter val. Det kommer sedan andra frågor senare. Så utöver chips och snus kan Sfp då kanske lägga till politiska utnämningar till det som partiet blir känt för på det andra inhemska språket.

Det är dagen efter kommunalvalet i Finland. Kan tänka mig en massa olika kommentarer och analyser på basen av resultaten. Om jag börjar från de stora bilden och arbetar nedåt.

Socialdemokraterna tog tydliga och klara segrar i både kommunalvalet och välfärdsområdesvalet. Samlingspartiet gick sådär i bägge, men det är precis som alla förutsåg Sannfinländarna som är den stora förloraren. Att det skulle bli en så dundrande brakförlust var kanske ändå inte helt självklart.  Så ”jytky”, fungerar i vardera riktningen. Det är spännande att Sannfinländarna inte lyckas mobilisera väljare i kommunalvalet, med sina teman. Invandringspolitikens följder, deras stora tema, syns tydligt i lokalsamhället, i skolor, i vården osv. Det är ju inte vid passkontrollen vid Schengen gränsen som finländare tillbringar sina liv. Den här gången lyckades partiet inte eller få ihop kandidater, och hade högar av avhoppare.  I allmänhet är det få av dem som byter parti som klarar sig vidare bra i valen. Så bristen på folk som ville ställa upp är antagligen en större förklaring än direkta byten, även om de hänger ihop.

Så analysen bör väl vara att folk röstade om regeringens politik, fastän valet inte handlade om det. Att det är svårt hålla redan på vilka frågor som folket skall ta ställning till finns, det två tydliga syndabockar till. Först och främst de traditionella media som blandar korten för folk, med sina valdebatter och olika reportage. Det är ytterst sällan de kan hålla sig till rätt frågor, utan valsar vilt runt i jakt på klick. Här uppfyller med andra ord media inte den uppgift de säger sig ha, utan tvärtom, de bidrar till förvirring.

De andra skyldiga är partierna och deras toppolitiker. Så länge det är tillåtet att sitta på flera stolar, där man dessutom med fog kan sägas ha olika intressen, vilket fallet är med kedjan riksdag –  välfärdsområde – kommunfullmäktige, blir det svårt för både kandidaterna och väljarna att hålla isär frågorna. Det här förvärras av att vi har personcentrerade val, vilket igen hejas på av media. Det är inte ”folket” som i val väljer borgmästare i de stora städerna. Det är majoriteten i det valda fullmäktige.  Ja partierna kan avtala om att det ”största” partiet skall få borgmästaren, men det är då ett avtal som inte har något att göra med valresultatet för de enskilda ”borgmästarkandidaterna” som partierna gör reklam för. Dem intervjuar ju traditionella media helst och gör gratis reklam för.

Lösningen för att bryta kedjan riksdag – välfärdsområde – kommunfullmäktige är enkel. Man kan lagstifta om att en person inte kan inneha dessa uppdrag samtidigt.  Det hindrar inte att ställa upp. Men sanktionen ska vara att det inte är fritt fram för politikern att välja var den sitter.  Utan den behåller den plats som den senast blev vald till och måste avgå från platser den valts till tidigare. Någon sådan reform ser vi knappast, då den i praktiken skulle drabba främst toppolitiker på trippelmandat.

Så den stora bilden är klar, folket röstade om regeringen och inte om de frågor valen gällde. Sannfinländarna, med finansministerportföljen fick ordentligt stryk för nedskärningarna, vilket ju kan sägas ha varit den ”dolda läroplanen”. Att ta in ”populistiska partier”, ge dem konkret makt, och sedan vänta och se på utfallet. Det blir förr eller senare omöjligt att balansera retorik och praktiskt beslutsfattande. Det här har fungerat tidigare också.

Så ett steg nedåt, till välfärdsområdesvalet, som jag avfärdar med att säga att det inte verkade som om folk skulle ha resonerar annorlunda i de två olika valen vi nu hade samtidigt. Helsingforsare är ju inte valberättigade i områdesval, så jag har inte följt dem speciellt noga.  Men analysen håller,  SDP ordförande Antti Lindtman uttalade sig på valkvällen i stil med  ”finländarna vill ha en förändring”. Välfärdsområdes fullmäktige jobbar med de pengar regering och riksdag ger. Folk kan rösta hur mycket det vill i valen för välfärdsområde, men inte ändras de grundläggande bitarna, nedskärningarna fortsätter om det inte kommer fyrk från staten.

I Helsingfors var det spännande. SDP gick fram med stormsteg och slutade på 21 mandat, samma antal som Samlingspartiet fick efter att ha tappat 2 mandat.  I antalet röster var Samlingspartiet största parti, så det ger antagligen partiet borgmästaren.

Mer än skillnaden i röster mellan SDP och Samlingspartiet borde inverkan vara av att de små partier som sitter i fullmäktige egentligen alla är ”borgerliga” åtminstone till namnet.

De Gröna vill ju inte gärna placera sig på den traditionella axeln,  så man kunde leka med en majoritet (av totalt 85 ledamöter) som består av SDP 21, Gröna 16, Vänsterförbundet 15 som röstar för att SDP får borgmästaren.  Då hjälper det inte att Samlingspartiet är ”störst i röster”.  I minoriteten skulle då vara Samlingspartiet 21, Sannfinländarna 4, Sfp 4, Centerpartiet 2, Kristdemokraterna 1, Rörelse Nu 1.

Nu är inte borgmästaren allt. Avgörande för politiken i Helsingfors under de kommande fyra åren är hur De Gröna agerar, ser man på deras invalda lutar en del mer ”höger” och andra mer ”vänster”, så ur den synvinkeln är det en relativt riktig självbild partiet har, då det inte vill placera sig på höger – vänster skalan. Samtidigt så är De Grönas kandidater stadigt i det nedre vänstra hörnet på den kända GAL – TAN bilden. (Green, Alternative, Libertarian – Traditional, Authoritarian,  Nationalist).

Bland de små partierna finns också Svenska folkpartiet som med sina 4 invalda inte klarar den matematiskagränsen på 5 mandat som en plats i stadsstyrelsen kräver. Påverkan är i praktiken mycket begränsad utan stadsstyrelsen. På basen av mandatfördelning skulle stadsstyrelsen i Helsingfors alltså bestå av fyra partier Saml, SDP, Gröna, VF. De övriga Sanf, Sfp, C, KD, RN har tillsammans 12 mandat. Förhandlingarna kan bli intressanta om dessa skall prata ihop sig.

Sfp kommer antagligen att ägna sig åt förvirrande navelskådande då de försöker analysera resultatet och fundera ut strategier för följande val. Sanningen är ändå att man nu tagit steget ut ur stadsstyrelsen och knappast kan öppna den dörren igen.

Den snabba analysen är att Sfp väljarna inte skiljer sig från övriga då det gäller vad som varit utslagsgivande,  dvs om man stöder regeringens politik. Då Eva Biaudet inte ställde upp för återval, var många röster på vift. Eva har varit en mycket stark röst mot regeringen i riksdagen, till den grad att många undrat om hon alls kan sitta i ett parti som ingår i regeringskoalitionen. Björn Månsson försökte föra fram budskapet att man kan rösta på Sfp fastän man inte gillar regeringen, han fick 995 röster. I valet 2021 fick han 1674 röster. Så helt framgångsrikt tycks inte det budskapet ha varit. Men resultatet hade ju ha varit ännu värre utan Björns 995 röster.

För Sfp ser det alltså ut så här om man jämför valet 2025 med år 2021 är rösterna för de invalda följande;

Eva Biaudet – / 3141
Marcus Rantala 2904 / 2551
Björn Månsson 995 / 1674
Silja Borgarsdóttir Sandelin 1689 / 1254
Nora Grotenfelt 1709 / 1090

Av dessa ligger Eva och Björn närmare varandra politiskt.  Så ”GAL blocket” Eva & Björn fick nu 995 mot 4815 i valet år 2021. De övriga tre samlade 6302 nu mot 4895 senast.  Har Sfp väljarna alltså gått högerut, har de liberala rösterna i Sfp sökt sig till andra partier?

En annan indelning kunde eventuellt vara enligt juridiskt kön, där kvinnorna nu fick 3398 röster mot 5485 år 2021. Männen samlade 3899 mot 4225 senaste gång. Identitetspolitik är ju något som i synnerhet hörnet nere i vänster på GAL-TAN för liv om. Men det betyder inte att det skulle vara utan betydelse för de som är hemma i det övre högra hörnet, tvärtom. Eva och Björn är deklarerade feminister. Någon tydlig CIS man, med TAN åsikter och med möjlighet att bli invald har Sfp däremot inte kunnat erbjuda på ett bra tag i Helsingfors. De finns i Samlingspartiet.

Det finns ju visserligen en massa kandidater som inte blev invalda både nu och senast. Men mot bakgrund av person fixering i valet och media är topparna med den profilering och de identiteter som de erbjuder det intressanta. De invalda fick alltså nu 7927 mot 9710 röster år 2021. En klar nedgång, totalt fick Sfp nu 17683 röster mot 21866 röster år 2021.

Så vad skall man dra för slutsatser? Att Eva har haft många som röstat på just henne, men som inte väljer Sfp. De mest GAL identifierade väljarna valde annat än Sfp. Men det innebär som sagt knappast att de som finns uppe till höger i GAL-TAN-rutan heller attraherades av Sfp. Framtiden är nog mer komplicerat än vad en första blick antyder för Sfp med nuvarande toppar.

För den som ville påverka om Helsingfors leds av vänster eller höger gällde valet mellan SDP och Samlingspartiet.  Jag har träffat på fler väljare i Helsingfors som tyckt att det är att slösa sin röst att gå via de små, indirekt,  när man kan få äkta borgerligt inflytande direkt genom Samlingspartiet.

Frågan om borgmästaren går till Samlingspartiet eller SDP upplevdes som den absolut viktigaste frågan i valet. Skillnad blev, som konstaterat, ingen alls i mandat. Samlingspartiet blev det största partiet genom sina 81 464 röster mot SDP med 78 676. De väljare som ville ha en borgerlig borgmästare gjorde alltså klokt i att koncentrera rösterna på Samlingspartiet istället för någon av de små borgerliga partierna. Om det nu handlade om ett borgmästarval alltså, men det var väl just en borgmästare vi röstade på och inte ett fullmäktige, eller hur?

Är det en viktig fråga?

Läste en kolumn i HS (30.3. av Jaakko Lyytinen) om minnen och sociala media ”Näin some luo muistojemme avulla yhden hengen kaikukammiota”. Flera av frågeställningarna var för mig främmande, och sådana jag inte är säker på. Dels konstruktionen av sociala media som individuella ”ekokammare”. Dels om hur svårt det är att lämna sociala media. Funderingarna i kolumnan slutade med att ställa sig frågan vad som händer med ens minnen om man lämnar sociala media? Det var något slags rädsla för att lämna sociala media som jag läste in i frågan.

Att lämna sociala media är inte speciellt svårt. Man förlorar med 100% säkerhet inte sitt minne av att göra det. Tvärt om skulle lag säga, man kan minnas saker bättre då man utsätter hjärnan för minskat flöde av skräp. Jag har alltid varit intresserad av nya frågor och ny teknik. Ny teknik påverkar oss, ja det är helt säkeet. Jag kommer väl ihåg telefonnummret till mitt barndoms hem, samt några andra från tiden för mobiltelefonerna. Idag memorerar memorera jag inte telefonnummer, och är knappast ensam om det. Har hört om folk som efter att de förlorat sin smarttelefon inte kan ringa någon anhörig fastän de skulle få tillgång till en telefon, de kommer inte ihåg någons nummer.

Jag kommer ihåg hur jag tyckte Twitter var en relativt nyttig och rolig plattform att använda. Men den ändrades med tiden och jag lämnade Twitter, och har inte saknat det alls. Jag har ett konto på Facebook som jag använder för en privat grupp, loggar in väldigt ojämnt, kan gå flera månader,, ibland närmare ett år, mellan det att något skall postas i gruppen i fråga. Instagram var inte heller någon märkvärdig sak att lämna. Bilder är ju trevliga, mitt minne säger mig att i början var det mer ögonblicksbilder av vad folk höll på med. Man fick till exempel en hastig bild av hur bekanta och vänner hade spenderat en vacker vårdag under ett veckoslut. Med tiden blev det allt fler putsade bilder och naturligtvis mer reklam. Så att lämna världen av glansbilder och reklamkitsch var ingen större uppoffring.

Frågan om ekokammare är inte alls entydlig. Det verkar som att den nyanserade synvinkeln inom forskningen erkänner att ekokammare kan existera och kan ha vissa effekter. Däremot är det tämligen klart att ekokammare är mindre utbredda och har mindre dramatiska effekter än vad som antas. Felaktiga antaganden brukar i spridas snabbt i både sociala media och mer traditionella media.  Det finns flera tydliga argumenten mot ekokammare.

Nyhetskonsumtion på sociala media utgör en relativt liten del av den tid som människor spenderar online.  Många online-gemenskaper bildas dessutom kring gemensamma intressen snarare än enbart ideologi. Intressen behöver inte nödvändigtvis vara ekokammare i en ideologisk bemärkelse.

Algoritmerna kan faktiskt kan leda till en något mer diversifierad nyhetskonsumtion än vad som antagits, eftersom de kan exponera användare för ett bredare utbud av källor än de aktivt skulle söka upp själva. Därtill är det ganska entydigt visat att negativa känslor engagerar mer. Viralt innehåll dra in människor med olika politiska åsikter, vilket leder till interaktion över ideologiska gränser. Sedan är då kvaliteten i interaktionen en helt annan sak.

Frågan om minnens betydelse tycker jag ändå är betydligt mer relevant i dagens, och morgondagens samhälle ur ett helt annat perspektiv än de sociala mediernas. Med ökad livslängd har antalet personer med olika minnesstörningar och minnessjukdomar ökat. Frågan om hur vi kan arrangera samhället, och olika funktioner i det så att personer med minnessjukdomar klarar sig bättre kommer att vara viktig. Lösningen som vi har idag, att låsa in allt fler personer på anstalter, kommer knappast att vara en möjlig väg. Något vidare bra är lösningen inte heller, fastän den naturligtvis fungerar.  I Finland förutspås antalet personer med minnessjukdomar öka med 64 procent mellan 2021 och 2040, och nästan hälften (41%) av personerna över 85 år beräknas ha en minnessjukdom. Minnen på sociala media är då en sekundär fråga.

Jag skrev nyss om Europeiska alternativ till appar från USA. För att lite balansera bilden, allt är ju inte super i EU. Det finns mycket man kan se som positivt i USA.

Jag har främst en mer grundläggande invändning när det gäller hur EU fungerar, eller skall man hellre säga inte fungerar. För EU är en märkvärdig skapelse. Det är svårt att riktigt få grepp om hur långt man vill gå i utvecklingen i olika frågor. Det hänger ihop med de strukturella problem man byggt in i skapelse just för att hindra att viktiga beslut skall kunna fattas. Till det jag kallar viktiga beslut hör just säkerhet, dvs utrikespolitik och inte t.ex att pynja med symboliska demonstrationer som plastkorkar på mjölkförpackningar och sugrör.

Grunden till oklarheter är att EU slits mellan två poler, att uppträda som en aktör med fast vilja och att vara en förening för eventuellt lika sinnade medlemmar. Jag använder ”förening” väldigt avsiktligt här.

Föreningsmedlemmar har (i Finland) främst en skyldighet, att betala medlemsavgift, mot erlagd avgift kan man ta del av den verksamhet föreningen erbjuder. Medlemmar skall helst inte verka mot föreningens allmänna målsättningar, den enskilda medlemmen kan i vissa uppenbara fall då uteslutas – men det är ovanligt.

Eftersom EU som ”förening” därtill har ett krav i sina stadgar på att alla beslut skall omfattas av samtliga medlemmar så har man gjort det svårt för sig att fatta beslut. Styrelsen (kommissionen) kan visserligen ofta komma med en hel del goda förslag, men det är svårt att få de två olika medlemsmöten man har att komma överens. Två medlemsmöten, därför att vi å ena sidan har EU Parlamentet där de olika länderna lite indirekt är representerade och å andra sidan rådet (EU-toppmötet) där de enskilda medlemsländerna direkt kan uttrycka vilja. EU parlamentet är lättare att handskas med, även om det är mer av en diskussionsklubb. Medlemsländerna i rådet är där skon verkligen klämmer.

Därtill kan man säga att en god regel är att ju snårigare organisation desto svårare är det att ha en klar styrning och få till stånd någor av värde. Det gäller som en god allmän regel oberoende av vad för typ av organisation man talar om. Är strukturen mer komplicerad än att man med ett par enkla meningar kan förklara hur beslut fattas och hur beslutsfattare väljs är bpde sannolikheten för att det skulle behövas en förenklade reform och att organisationens målsättningar och praktiska verksamheter är luddiga överhängande.

Låt mig ge ett exempel. När USAs stöd till Ukraina nu är på svajig botten har EU diskuterat hur man skall satsa mer på å ena sidan försvar och å andra sidan hjälpen till Ukraina.  Trots goda förslag från kommissionens håll,  både från ordförande von det Leyen och den höga utrikespolitiska representanten Kaja Kallas, så är det svårt att få beslut. Medlemsländerna kan i stort delas in i tre grupper. De som tänker likt kommissionen att hotet från Putins Ryssland är verkligt och måste mötas. Den här gruppen länder ligger inte förvånande geografiskt närmare gränsen till Ryssland. Medan de i sydvästra delen av Europa helt riktigt konstaterar att det är väldigt långt till Ryssland från deras huvudstäder. De har dessutom andra problem som den illegala invandringen från Afrika och alla de som drunknar i Medelhavet på vägen. Ett problem som är avlägset från nordöstra Europa. Därtill då den tredje lilla och högljudda gruppen som egentligen inte borde vara medlemmar i föreningen, med Orbans Ungern som det främsta exemplet.  Orbams regering kan effektivt blockera olika beslut. Orban nvänder sin röst till att pressa ut förmåner, dvs pengar av EU.

På det här problemet finns det en bra lösning. Det är att EU tar steget till att sluta uppfatta sig vara en förening och tar steget ut till att bli en federal stat, likt USA. Visst man kommer att ha samma balansgång som sliter USA mellan vad som skall avgöras av federala myndigheter och vad som hör bättre hemma i delstaterna. Men vill man på riktigt att EU skall ha en, EN, utrikespolitik som det är någon kraft bakom så kan det inte vara den minsta gemensamma nämnaren av en hög medlemsländer med helt olika intressen. Den minsta gemensamma nämnaren är helt enkelt för liten. Att bli en federal stat bör också göra slut på de enskilda ländernas vetorätt.

Jag är därför en klar anhängare av att EU skulle utvecklad till en federal stat.  Om någon av de besvärliga medlemsländerna man i ruset av Sovjetunionens sönderfall antog inte vill vara med utan ger sig av, så må det vara hänt.

Hur långt man skall och tycker det är önskvärt att kopiera t.ex USA med två kammare i kongressen, Senaten och Representanthuset, kan sedan diskuteras. Men först borde man lyckas få enighet om att utveckla EU till en tydlig federal stat. Tyvärr är det inte sannolikt att man med dagens regler för enhälligt beslut kan åstadkomma en sådan viljeyttring. Det kan leda till att olika grupperingar sådär försiktigtvis smyger in utveckling åt det hållet. En del ser den gemensamma Euron som ett sådant projekt, gemensam skuld är ett annat exempel.  Är det så att ändamålet helgar medlen?

Redigare skulle då vara att de EU länder som ser nyttan av en stark utrikespolitik, vilket kräver en federal stat skulle bilda en sådan Union vid sidan om nuvarande EU. Länder kan hoppa av EU, vilket Brexut visat,  medan det verkar vara omöjligt utesluta länder som klart och tydligt motverkar EUs både grundläggande idéer och konkreta politiska mål, vilket fallet Ungern visar.

Den naturliga starten för en dylik process skulle vara att länder så som Sverige, Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen skulle gå samman till en federal stat. Får man med Polen och Tyskland är man sedan på god väg. Ett sådant projekt är en vision med lång tidshorisont. Det enda som jagvser kan ändra takten är hur utgången på Rysslands attack mot Ukraina utfaller, kombinerat med att USA i praktiken överger NATO samarbetet.

Det finns ett växande intresse för europeiska alternativ till USA-dominerad teknik. Detta gäller inte bara försvar, som Eurofighter Tranche 4 istället för Lockheed Martin F-35, utan även vardagsappar i telefoner och bärbara datorer som européer använder.

Den främsta drivkraften bakom detta är naturligtvis det kaos som Trump-administrationen orsakar internationellt. Tilliten och tilltron som USA som en allierad man kan lita på deå Trump på kort tid ändrade USA:s politik från vit till svart har fått en ordentlig törn. Effekterna kommer vi att se inte enbart på kort sikt utan även under kommande år, långt efter det att USA har en annan president. Det har också förstärkts av Elon Musks handlingar genom DOGE (Destruction Of Government by Elon), som har reella konsekvenser inte bara i USA utan globalt.

Naturligtvis finns det också andra drivkrafter, som önskan om starkare dataintegritet, i linje med EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR). Balansen mellan ”sund” reglering och byråkratisk byråkrati som dödar innovation och möjligheter är fortfarande något som Europeiska unionen måste kalara av att få i balans. Hur som helst, här är några möjligheter, med tanke på att landskapet ständigt utvecklas:

• E-post:
  • ProtonMail (Schweiz): Känd för sin starka kryptering och integritetsfokus.
• Kalendrar:
  • Ofta integrerade med e-posttjänster som ProtonMail.
  • Alternativ med öppen källkod, som de inom Nextcloud-ekosystemet.
• Webbläsare:
  • Opera (Norge): Erbjuder omfattande anpassning och integritetsfunktioner.
• AI:
  • Europa investerar kraftigt i AI-forskning. Företag som DeepL (Tyskland) gör framsteg inom naturlig språkbehandling.
  • Det finns många Europeiska AI forsknings initiativ, och öppen källkod projekt.
• Kontorspaket:
  • LibreOffice (Tyskland): En kraftfull kontorssvit med öppen källkod, ett starkt alternativ till Microsoft Office.
  • Nextcloud (Tyskland) erbjuder också kontorssvitfunktioner.
• Alternativ till YouTube:
  • Plattformar som använder programvaran PeerTube (Frankrike). PeerTube är en decentraliserad, federerad videoplattform som drivs av ActivityPub. Detta gör att många oberoende videovärdssajter kan kommunicera med varandra.
• Sociala medier:
  • Mastodon (Tyskland): Ett decentraliserat socialt nätverk med öppen källkod, som erbjuder ett alternativ till X (tidigare Twitter).
  • Europeiska datatillsynsmannen (EDPS) lanserade den officiella ActivityPub-mikrobloggningsplattformen (EU Voice) för EU:s institutioner, organ och byråer (EUI), baserad på Mastodon, de hade ett tvåårigt projekt 2022 till 2024.
• Sökmotorer:
  • Qwant (Frankrike): Fokuserar på integritet och undviker användarspårning.
  • Ecosia (Tyskland): En sökmotor som planterar träd med sin vinst.
  • Startpage (Nederländerna): Fokuserar på integritet, och ger google sökresultat, men utan spårningen.
• Översättning:
  • DeepL (Tyskland): Känd för sina högkvalitativa översättningar.

Det ”bästa” valet beror naturligtvis på dina specifika behov och prioriteringar. Programvara med öppen källkod förlitar sig ofta på stöd från gemenskapen, vilket kan vara en styrka men också en potentiell begränsning. Europeisk digital suveränitet är en pågående process, och tekniklandskapet kommer att fortsätta att utvecklas.

Jag har börjat använda Opera och Proton, och de fungerar mycket bra för mig. Sociala medier är något jag försöker undvika, särskilt X och Facebook. Bluesky är tråkigt och också från USA, även om det ger dig mer kontroll. Jag har provat LibreOffice, men mina vanor med Microsoft Excel är mycket svåra att ändra. Vi är trots allt vanedjur.